Måste få skriva av mig!

Denna helg som gick var min jobbhelg med två nätter.
Natten lör-sön blev inte riktigt en hel jobbtur.
Min kväll startade med en sväng södertälje-Uppsala-södertälje, på vägen mot södertälje centrum en liten bit efter Tumba så blir det nödbroms på tåget..
det tar tvärstopp och ser blåljus intill spåret.
Jag försöker gång på gång få kontakt med min förare, men han svarar inte!
På den stunden hann det gå tusen tankar i huvudet, vad hände? Har det hänt honom något? Mår han bra? Har vi kört på någon?
Med telefonen i handen och signaler som gick för att försöka nå honom var jag på vippen att springa över till honom men DÅ svarade han.

Jag blev verkligen så jäkla rädd när det tog stopp och han inte svara!
Nästan på bristningsgränsen, tårarna liksom brände bakom ögonlocken och kände mig helt skakis.

Just det stället vi stanna på gav mig sånna jäkla flashbacks från påkörningen som jag var med om förra året. Nästan samma ställe och blåljusen vid spåret.

Jag fick tid och lugna ner mig när jag fick kontakt med honom!
Vi stod ju där vi stod och fick inte åka nånstans, så var bara att hela tiden ropa ut till resenärerna vad som hände och hålla dom uppdaterade fastän vi inte visste så mycket själva egentligen. Vi hade ingen aning om hur länge vi skulle bli stående då Räddningstjänsten var ute på spåren och letade efter en person.

Till slut hittade de personen och då hade vi stått ca 75min där ute på linjen.
Det kändes verkligen som en evighet.

Min rast skulle bli för kort och de skulle inte kunna ge mig så mycket jobb på morgonen om jag var reserv så jag fick gå hem och sova när vi kom tillbaka till södertälje.

Var hemma vid ca 04.30 på morgonkvisten så var helt underbart att få komma hem och krypa ner i sin egen säng.
Att få sova ut.

Men nej nu är det dags att springa upp i tvättstugan och sen fixa lite lunch till mig och Jollan.