Vissa längtat till helgen, jag längtade till den va över!

Precis haft en jobbhelg som kändes ovanligt lång och tung. Fre - sön har blivit i säng sent och upp tidigt som tar på krafterna. Haft city turer hela helgen så det blir en del restid till och från jobb.
I lördags hade Wayne fotbollsmatch, hann ganska precis dit och kolla på den för att sen hinna ganska lagom till jobbet.

Ganska kul att han äntligen fått börja i laget han ville byta till i början av säsongen.
När vi då kollade så sa de att truppen är full, hur det nu kan vara fullt när det är 9-åringar vi pratar om!?
Men nu äntligen. Han har både hockeykompisar och skolkamrater i laget så han trivs.

Idag starta jag dagen med padel!
Insåg att om man vill förlora ska man vara i samma lag som mig. Spelade ingen roll vem jag spelade med, förlorade varje gång.
Men det är tur att jag är en sån jäkla bra förlorare så hade det kul ändå.
Bara kul att få spela, framför allt att komma igång med den biten igen.

Efter de har det varit fullt ös hela dagen känns det som, hämta från skolan, köra till ridfritids, åka till hockeyträningen, hämta från ridfritids osv. Förbereda kläder, frukost, packa gympapåsar mm
Det är inte bara en sak som ska fixas när man har barnen hemma.

Samtidigt är det väldigt skönt att ha så mycket som möjligt förberett kvällen innan, det blir inte lika stressigt på morgonen.
Förberedelser är nog A och O för att allt ska gå så smidigt som möjligt.

En tripp till affären skulle också behövas men det har absolut inte hunnits med idag.
Får bli en annan dag helt enkelt.

Blev helt slut efter den här dagen.
Ska göra mig klar för sängen och kolla på nått avsnitt Chicago pd och sen sova tror jag.
Imorgon blir det upp tidigt för oss alla.

Hoppas ni haft en bra start på veckan!

Igår hade jag ny tid hos företagsläkaren för nytt samtal!
Det gick mycket bättre denna gång och kunde faktiskt prata om olyckan utan att bryta ihop helt som förra gången.
Han godkände mig för att återgå i tjänst igen vilket jag blev glad över.
Vill ju såklart tillbaka till vardagen efter allt, man behöver det, jag behöver det i alla fall.

Hade en tur på schemat med endast Gnesta vilket jag var väldigt glad över, att få slippa åka norrut första dagen.
Dessvärre blev jag ?friskanmäld? för sent så den turen försvann.
Fick se nya jobbet de lade ut på mig istället, en vändning i upplands Väsby som jag hade samma dag som olyckan skedde.

Det bokstavligen knöt sig i magen och kände verkligen obehag inför det jobbet.
Pratade med chefen och blev lite ändring så slapp det jobbet.
Istället har jag stått infovärd på city en stund på morgonen för att sedan åka förbi olycksplatsen tillsammans med en kollega. Just bara för att få åka förbi där innan jag ska ut och jobba själv.
Det kändes otroligt skönt att bara få passera med sällskap, kravlös åkning.
Man kände sig lite skakis när man rullade in mot Solna, men det gick bra ändå.

Imorgon ska jag tillbaka till jobbet på riktigt och har en egen tur utlagd. Lite nervöst att åka själv men samtidigt skönt.
Man måste ju tillbaka till vardagen igen.

Har verkligen fått så sjukt fint stöd av kollegorna. De checkar av läget då och då, frågar hur man mår osv.
Känns så jäkla skönt! Har många att prata med om det känns jobbigt någon dag.

Har nyligen varit ute på en liten powerwalk. Har regnat precis hela dagen i stort sett, men nu när det äntligen blev uppehåll så passade jag på att snöra på skorna och ge mig ut en sväng.
Behöver verkligen komma igång med träning igen. Nu är semestern slut så nu är det färdiglatat för denna sommar.

Måste ge mig själv en spark i baken tror jag!

Det känns nästan som att sommaren börjar lida mot sitt slut!
De där ljumma sommarkvällarna känns passé. Snart börjar också skolorna. Mina kids börjar på tisdag igen, då är det tillbaka till verkligheten på riktigt för dom också.
Wayne börjar trean och Jollan blir en ettagluttare. De börjar bli så stora mina små hjärtan, tiden går allt för fort ibland.

Wayne har hockeycamp nu så han är i rinken 07-16 idag och imorgon med. Då det inte blev mer jobb för min del denna vecka så har jag och Joeline fått tid och umgås medan Wayne varit borta.
Igår tog vi det lugnt hela dagen och bara myste tillsammans.
Idag ska vi ner till stan och ta en lunch med en kollega till mig.

För min del är det dags att ta i tu med lite disk! Vi hade ledarmöte inför hockeysäsongen igår kväll. Pratade ihop oss, gick igenom lite vad som ska kollas upp, planerade in föräldramöte osv.
Det är sjukt hur mycket tid man faktiskt lägger ner på hockeyn.
Det är inte bara tid på is utan det är en hel del runt omkring som ska planeras in, fixas med försäljningar bland annat.
Vi har som mål att få ihop en sån bra lagkassa som möjligt.
Ju mer alla kämpar desto med roligt kommer de få i slutändan. Vi har även som mål att alla ska kunna vara med, det ska inte bli en klassfråga.
Just nu är vi på jakt efter sponsorer till laget, sitter du på nå värdefulla tips kanske?

Ännu en gång har jag fått uppleva den jobbiga baksidan med jobbet.

I måndags förmiddag sitter jag på mitt tåg på väg in för att sluta för dagen.
Vi kommer till Solna, där tar nödbromsen i på tåget. Min första tanke var att nu fick vi balisfel och tåget bromsa själv (det händer ibland).
Men sen fick jag höra de orden av min förare som man aldrig vill höra, -han hoppade!!

Där tog cirkusen vid. Man blir chockad när sånt händer, jag blev helt skakis och ledsen. Samtidigt håller man masken, har ju ett helt tåg fullt med resenärer varav halva tåget är utanför plattformen.
Det enda jag intalade mig på plats var -håll dig lugn, behåll lugnet, måste informera.
Försökte så lugnt som möjligt informera mina resenärer med förfinad info om vad som hänt, varför vi stod där vi stod och inte öppnade dörrarna.
Sen är det bara att vänta. Mer än så kan vi inte göra.
Vänta på räddningstjänsten.

Det gick ganska fort tills de va på plats, efter ett tag fick jag nödöppna dörrar för att släppa ut folk från tåget innan de tog upp honom från spåret.
Sen efter ett tag fick vi också komma från platsen.

Man ser de plocka upp honom, en stund senare kommer de rullandes förbi med liksäcken och man vet precis vad som finns däri.

Känns som att man sätter på någon slags mask under hela tiden. För att inte visa eller sprida obehag bland resenärerna.
När jag väl kommit ifrån allt och satte mig i bilen för att köra hem kom det ikapp mig.
Satt i bilen gråtandes och körde hem.

Hade nog behövt någon hos mig i måndags, jag bröt ihop totalt. Bara grät! Det gick liksom inte att hejda, det bara kom.

Var uppe hos företagsläkaren igår, vi måste dit och få bedömning och godkännande innan vi får återgå i tjänst efter allvarliga händelser.
Jag bröt ihop, därmed fick jag inte godkänt att återgå i tjänst ännu.
Fick en ny tid dit på måndag, ytterligare samtal och se om han godkänner mig då.

Jag trodde efter första olyckan att man skulle vara mer mentalt förberedd inför nästa. Men där hade jag fel. Känns som att jag tog mer illa vid mig av denna. Tog denna mycket hårdare helt enkelt.

Jag fattar knappt själv varför jag gråtit så mkt och varför jag tog så illa vid av denna. Jag såg ju honom inte ens hoppa!

Jag har i alla fall underbara kollegor! De finns verkligen och stöttar och lyssnar. Så skönt att prata med de.
Familj och vänner i all ära, men kollegor är snäppet bättre i dessa stunder. De vet precis vad de handlar om, vad som sker runtomkring och många kan relatera.
Så tacksam att jag har dom!

Så tacksam för alla fina människor jag har runt omkring mig, som finns där, som frågar hur man mår och erbjuder sig om jag vill prata!

Kommer aldrig glömma denna händelse, men med lite tid att få bearbeta det så är jag nog snart ombord på tåget igen.