Ännu en gång har jag fått uppleva den jobbiga baksidan med jobbet.

I måndags förmiddag sitter jag på mitt tåg på väg in för att sluta för dagen.
Vi kommer till Solna, där tar nödbromsen i på tåget. Min första tanke var att nu fick vi balisfel och tåget bromsa själv (det händer ibland).
Men sen fick jag höra de orden av min förare som man aldrig vill höra, -han hoppade!!

Där tog cirkusen vid. Man blir chockad när sånt händer, jag blev helt skakis och ledsen. Samtidigt håller man masken, har ju ett helt tåg fullt med resenärer varav halva tåget är utanför plattformen.
Det enda jag intalade mig på plats var -håll dig lugn, behåll lugnet, måste informera.
Försökte så lugnt som möjligt informera mina resenärer med förfinad info om vad som hänt, varför vi stod där vi stod och inte öppnade dörrarna.
Sen är det bara att vänta. Mer än så kan vi inte göra.
Vänta på räddningstjänsten.

Det gick ganska fort tills de va på plats, efter ett tag fick jag nödöppna dörrar för att släppa ut folk från tåget innan de tog upp honom från spåret.
Sen efter ett tag fick vi också komma från platsen.

Man ser de plocka upp honom, en stund senare kommer de rullandes förbi med liksäcken och man vet precis vad som finns däri.

Känns som att man sätter på någon slags mask under hela tiden. För att inte visa eller sprida obehag bland resenärerna.
När jag väl kommit ifrån allt och satte mig i bilen för att köra hem kom det ikapp mig.
Satt i bilen gråtandes och körde hem.

Hade nog behövt någon hos mig i måndags, jag bröt ihop totalt. Bara grät! Det gick liksom inte att hejda, det bara kom.

Var uppe hos företagsläkaren igår, vi måste dit och få bedömning och godkännande innan vi får återgå i tjänst efter allvarliga händelser.
Jag bröt ihop, därmed fick jag inte godkänt att återgå i tjänst ännu.
Fick en ny tid dit på måndag, ytterligare samtal och se om han godkänner mig då.

Jag trodde efter första olyckan att man skulle vara mer mentalt förberedd inför nästa. Men där hade jag fel. Känns som att jag tog mer illa vid mig av denna. Tog denna mycket hårdare helt enkelt.

Jag fattar knappt själv varför jag gråtit så mkt och varför jag tog så illa vid av denna. Jag såg ju honom inte ens hoppa!

Jag har i alla fall underbara kollegor! De finns verkligen och stöttar och lyssnar. Så skönt att prata med de.
Familj och vänner i all ära, men kollegor är snäppet bättre i dessa stunder. De vet precis vad de handlar om, vad som sker runtomkring och många kan relatera.
Så tacksam att jag har dom!

Så tacksam för alla fina människor jag har runt omkring mig, som finns där, som frågar hur man mår och erbjuder sig om jag vill prata!

Kommer aldrig glömma denna händelse, men med lite tid att få bearbeta det så är jag nog snart ombord på tåget igen.