Känns som att hela jag bara är ett stort känslomässigt kaos just nu.

Vet varken ut eller in egentligen!
Den senaste tiden har jag verkligen sett fram emot att få flytta in i min egna lägenhet, just nu känns det ändå inte lika självklart. Visst längtar jag lite på ett sätt ändå, medan en stor del av mig bara skulle vilja backa bandet och återgå till det ?vanliga? igen.

Känslor är knepiga! Har ganska länge känt att känslorna för E inte varit där de borde vara för att fortsätta leva ihop.
Men vet inte riktigt, på något sätt hann verkligen ikapp en och tårarna vill bara inte sluta rinna. Har känt mig så sjukt ledsen hela dagen idag, det har varit kämpigt att hålla tårarna borta både på jobbet och hemma framför barnen.

Är inte över honom någonstans. En del av mig måste fortfarande älska honom. Som vän? Som parter? Som man? Jag vet inte.

Som sagt, som ett enda stort känslomässigt kaos!